Somliga personer lämnar sådana avtryck att de efter sin död upphöjs till arketyper. Fastän deras namn ges till nya generationer pekar det ofrånkomligen bortom den som bär det, mot förlagan. Så är det med il Sommo Poeta, som i år lämnade jordelivet för 700 år sedan. Detta år kommer följaktligen att bli ett veritabelt danteår i Italien. Komedin har mer än någon text bundit samman Italien och det är från Dantes toscanska dialekt som riksitalienskan har formats.
Ett sådant initiativ är att Uffizi-galleriet i Florens har låtit digitaliserat renässansmålaren Federico Zuccaris åttioåtta blyerts- och bläckillustrationer av Komedin och ställer ut dem virtuellt. Innan denna utställning har de ställts ut endast ett fåtal gånger och aldrig tidigare i sin helhet. Det är ett sant nöje. Själva utställningen finner vi här: ”A riveder le stelle”. The Guardian presenterar utställningen.
Det är inte svårt att förstå varför Komedin har fascinerat människor sedan dess tillblivelse. Det är en bok som är fantasieggande men greppbar, för såväl Dantes senmedeltida medmänskor som vi idag. Eposet undandrar sig enkel klassificering. Är det medeltida? Tidig renässans? Realistisk eller allegorisk?
Komedin inleds med att Dante ”i mitten av min levnads bana”, finner sig vilsen i en mörk skog och därefter träder in genom den mörka port som leder honom ner genom helvetestratten, upp för skärseldens berg och sedan genom himlarna. Under sin resa får han se syndare och helgon, monster och mänskor. Vägledd av skalden Vergilius träffar han på sin resa Aristoteles, Thomas Aquinas, Jason, Greve Ugolino och många fler, i sitt sökande efter sin älskade Beatrice som till slut får se i Himlen men aldrig återförenas med.
Det kan sägas att Dante levde i medeltiden men blickade in i renässansen. Verket illustrerar en medeltida världsbild men ger uttryck för den humanism som skulle komma att prägla den italienska renässansen. Även den litterära skildringen rör sig mellan de två lägena. Verket skildrar de ironiska straff som drabbar syndare, samt även syndarna och de vidunder som där finns. När Dante återger sina syner och samtal med dessa är det emellertid en i grunden realistisk skildring av dessa. Efterlivet framställs som en fysisk plats och figurerna däri som verkliga. Jason förblir stolt i Helvetet fastän han där plågas och de filosofer Dante möter språkar gärna med honom.
Dante är en av de första europeiska författare som framställer sina figurer som personer formade av tid och plats, hellre än arketyper. Därför förblir de spännande för oss än idag; likt Dante går i dialog med antikens figurer kan vi idag gå i dialog med honom. Inte heller drog han sig för politiska kommentarer: till helvetets fördömer han en hel hop påvar. I infernots åttonde krets, bland de som sålt kyrkoämbeten, placerar han bland annat tre påvar som han delade livstid med.
En annan läsning är att se verket som en personlig allegori över Dante, en man som genomgår en medelålderskris och för att återfinna sin väg söker sig till tron, till filosofin och litteraturen och går i dialog med dessa för att åter finna sin väg. Han söker efter sin eviga kärlek, Beatrice, som han såg blott någon enstaka gång men för alltid drömt om. Efter att ha vandrat genom Helvetet och Skärselden finner han henne i Himlen, men hon blir aldrig hans, då hon vänder sig från Dante och mot Gud efter att givit honom ett sista svårtolkat leende.
Jorge Luis Borges diskuterade hur Komedin bland annat kan läsas som ett önskan att föreviga denna kärlek som Dante hyste till Beatrice, en kärlek som existerade helt i Dantes hjärna då han aldrig faktiskt träffade Beatrice. Genom kärleken till en människa illustreras på sätt och vis den hängivelse som kyrkan påbjöd att mänskan skulle hysa till Gud.
Att reducera ett verk till en enda läsning innebär dock att stänga porten för andra och göra läsare och litteraturen en otjänst. Borges ägnade en essä åt att diskutera vikten av att Komedin lämnar osagt huruvida Greve Ugolino åt sina egna barn eller ej. Det är dessa textens tomrum som ger texten dess konstnärliga styrka och en del av Komedins kvalitet är just denna svårighet att reducera det till en allegori.
Komedin är som sagt spretig: den är realistisk och allegorisk, moralistisk och humanistisk, politisk och filosofisk. Den handlar om vidunder och mänskor, om laster och dygder, och bärs upp av intertextualiteten. Kort sagt är det ett verk som handlar om livet. Mina blygsamma förhoppningar är att Den yttersta domen ska bidra till någonting liknande.