Att den andra renässansen hänger samman med vår samtid är ingenting som vi någonsin har hymlat med. Spelvärlden kan inte reduceras till allegori, men en central punkt i den andra renässansen är konflikten mellan värdeprogressiva och värdekonservativa krafter.
Jag har haft svårt att skriva Den yttersta domen den senaste tiden, då det känts futtigt att skriva ett spel vari man leker med fundamentalism och idealism, samtidigt som radikalkonservativa islamister och euro-fascister visar det i verkligheten. Islamska statens apokalyptiska salafism och terrorangreppen i Paris och Köpenhamn gör att det känns futtigt att skriva om en framtid som brottas med mänskorättsbrott, mindre allvarliga än de som idag sker i Syrien och Irak. En ständig ljuspunkt är förvisso kurdernas framgångsrika kamp för att försvara revolutionen i Rojava, där de progressiva krafterna segrar.
Denna känsla är givetvis inte unik för denna gång. Saudiarabien, Iran, Ungern, Sverige, Amerika och varje annan plats på denna jord huserar sådana sociala omständigheter som spelet berör. Denna känsla kommer och går, men när så många fruktansvärda nyheter kommer på en och samma gång tynger det ner en. Bleed, brukar man säga är när ens rollpersons känslor blöder över till en själv som spelare. Detta är motsatsen.
Den debatt om yttrandefrihet som följer har jag oföljt. Ofta blandas fakta, principer och åsikter samman i en soppa, där små skillnader blåses upp i proportioner. Jag föredrar att renodla. Antingen vill jag förstå intellektuellt – se en analys av de materiella förutsättningarna och historiska skeenden som har format rörelserna – eller känslomässigt – att empatisera med och sätta mig in i situationen.
Det senare är kanske vad Den yttersta domen uppfyller? Som reglerna är skrivna fokuserar berättelserna på etik och moral och de tillfällen då man tvingas välja. Spelet kommer inte att kunna förklara salafismens framväxt eller bakgrunden till den idealism som leder en i döden och det är heller inte dess syfte. Men kanske det kan låta en uppleva och förstå varför en person i ett visst socialt sammanhang, hyser åsikter och utför handlingar som för oss verkar fasansfulla?
Ett citat som blivit större än sitt ursprunliga sammanhang är romaren Terentius’: ”Jag är människa; intet mänskligt är mig främmande.” Det får fungera som en vägledning för spelets syfte.